Om svensk islandshästavel, del 2 (mars 2005) - publicerad i tidningen Islandshästen våren 2005
Avel, avelsmål och avelsurval är inte något bara för uppfödare utan något som även kan vara mycket intressant för ryttare, hästägare och andra med islandshästanknytning. Hur vi utformar vår avel kommer också att påverka islandshästens nuvarande och framtida roll i Sverige. Ett steg på vägen till att få ett växande intresse över gränserna kan vara att skapa bättre förutsättningar för avelsintresserade att mötas och att göra de hjälpmedel som finns mer lättförståeliga. Det behövs också mer diskussioner angående avel, lite mer offentligt, något som jag vid flera tillfällen upplevt varit trögt att få igång. Varför kan man fundera på.
Konstruktiva diskussioner och väldefinierade avelsmål
Jag vill uppmana avelsintresserade att göra sina funderingar och åsikter hörda mer offentligt även om inte dessa helt följer de tongivande grupperingarna. På så sätt kan kreativa och konstruktiva diskussioner uppstå – alla parter fås att tänka till. Varje uppfödare kan skapa sig en egen och klarare bild av sin idealhäst, sitt avelsmål, och sträva efter att få fram denna. ALLA uppfödare, storskaliga som småskaliga, fritidsavlare som professionella avlare, är av stor betydelse för islandshästens framtida roll i Sverige - det behövs bredd och variation. Det måste bli tydligt att vårt avelsmål inte enbart har ”tävlingsavel” som mål, utan även den gemensamma grunden - taktrenhet och mjukhet i gångarterna, bra stabilt lynne och samarbetsvilja - som ger en bra ridhäst såväl på tävlingsbana som i skogen. Att bedömningsresultaten blir tydligare och mer lättförståeliga, både när det gäller individbedömning och avkommebedömning skulle underlätta den långsiktiga avelsplaneringen och underlätta valet av lämpliga kombinationer av avelshästar. Förslag på hur bedömningsresultaten kunde bli tydligare tog jag upp i min förra insändare i Islandshästen nr 2/05
Bättre kontakt – ökat samarbete
Det behövs en bättre kontakt mellan ryttare och uppfödare, men också bättre kontakt uppfödare emellan. Tyvärr märker jag inom uppfödarvärlden en uppdelning – en uppdelning som vi alla förlorar på. Ökat samarbete mellan uppfödare skulle kunna leda till mycket gott. Det saknas naturliga samlingstillfällen för uppfödare och andra avelsintresserade, där man kan diskutera avelsmål, bilda samarbetsgrupper osv. Bildandet av en avelsförening var uppe på tapeten för ett tag sedan, men tyvärr var det få som visade intresse. Kanske en enkät i ”Islandshästen” skulle vara något för att få in åsikter om hur avelsintresset ska stimuleras? Det årliga avelsseminariet är bra, men det behöver ändras i sin utforming – det finns inte tillräckligt utrymme för diskussion där – både pga upplägg och tidsbrist.
Bra inridning och träning ingen självklarhet
Inridning och träning är en mycket viktig faktor för att kunna mäta vad en häst går för – vilket resultat uppfödningen gett. Ett stort problem är att finna rätt tränare till sin unghäst för inridning och träning. Det finns många bra tränare men tyvärr finns det också dåliga tränare som kan sätta hästens hälsa och framtida brukbarhet på spel. Det är svårt att bilda sig en uppfattning om en tränare innan man får egna erfarenheter genom tränings- och visningsresultat. Många gånger saknas uppgift om vilken ryttare som tränat och visat hästen i avelsresultatlistorna. Det finns heller inte någon redovisning av ”grov ridning”. Tävlingsmeriter är heller inte någon garanti för att ryttaren är en bra tränare. Som ägare/uppfödare måste man ha goda kunskaper och även stor erfarenhet för att både bedöma hälsotillståndet hos hästen och kvaliteten på inridningen/träningen på ett riktigt sätt. Man behöver också ha bra kontakt med andra hästägare som lämnat häst på träning för att kunna hämta in de referenser man behöver.
Vad händer om antalet hingstar och ston i avel minskas kraftigt?
Det finns åsikter om att enbart ”högBLUPade” individer borde användas i svensk avel. Men är detta verkligen realistiskt? Om man i Sverige enbart skulle använda dessa hästar i avel så skulle det troligtvis bara födas ett fåtal föl varje år. Det breda utbudet skulle försvinna, den stora variationen av typ likaså. Jag tvivlar på att antalet då aktuella ston skulle räcka till de hingstar som har högt BLUP-tal. Den ekonomiska aspekten skulle slå mycket hårdare än nu och islandshästen skulle inte vara någon ”folkhäst” längre. Kanske också det sk B-registret skulle växa över alla bredder. Ett exempel: En snabb överslagsräkning ger ca 800 ston med 100 och över i BLUP. Detta ger kanske 400 ston som används i avel. Till dessa använder man hingstar med minst 110 i BLUP = under hundra hingstar. Bortfall även hos dem (exporterats, döda, kastrerade, osv) ger 60-70 stycken. 65/400 ger 6 ston per hingst. Fölen som föds (räkna med 85% levande föl i medeltal) blir alltså 340 st föl per år. Många av stona och hingstarna är besläktade eftersom BLUP indirekt styr till användandet av vissa ”stamföräldrar”, detta kan leda till ökad inavel.
Ger uppmätta avelsframsteg rätt bild av verkligheten?
Andelen föl som föds efter högt bedömda ston och hingstar är i minoritet, men det är där som "avelsframstegen" många gånger mäts eftersom högre procent av dem visas. Man får inte glömma att bara en bråkdel av bedömningsbara hästar visas på avelsbedömning. Övriga hästar kommer många gånger inte till bedömning överhuvudtaget. Att så få hästar bedöms ger en sned bild, både av avelshästarnas avelsvärde och de sk avelsframstegen. Att man då i vissa fall tar BLUP på så stort allvar (bla vid unghingstbedömning för 2-3- åringar) tycker jag är märkligt, istället för att se den som ett komplement och en ganska osäker förutsägelse innan hästen visat vad den går för, både som individ vid bedömning och avkommemässigt.
BLUP är inte det enda hjälpmedlet
På senare tid har BLUP framhävts mer och mer som det allenarådande avelshjälpmedlet. Det hävdas också att BLUP-tabeller är lätta att använda - och visst, siffror kan man väl använda, lägga till och dra ifrån – men det är många varianter som döljs bakom dessa siffror som kan vara mycket intressanta och även avgörande för avelsresultatet. Dessutom ska BLUP inte missbrukas – det ska användas på rätt sätt – som ett hjälpmedel likvärdigt med övriga faktorer man måste ta hänsyn till. Man vill framhäva totalpoängen av BLUP och väger den tyngst vid urvalet (se SIF´s hemsida) – vilket jag ifrågasätter. En klumpsumma visar varken på svaga respektive starka sidor. Den säger alltså ingenting om hur bra två individer kompletterar varandra. Därmed inte sagt att jag avfärdar BLUP. Den är ett utmärkt redskap – om den används med omdöme och praktiskt kunnande. Det behövs alltså bättre kunskap om BLUP.
Här följer några av mina funderingar på hur avelsarbetet skulle kunna underlättas:Öka antalet avelsdomare
Antalet avelsdomare i Sverige är för få. Bygg upp en domarkår med internationella, nationella och regionala avelsdomare. Fler avelsdomare skulle möjliggöra regionala genomgångar av vuxna hästar och unghästar/föl, ”hästmönstringar”, se nedan.
Inför hästmönstring
En hästmönstring av alla de hästar som används i avel skulle vara en bra vägledning vid val av kombination hingst-sto. Där skulle ingå band- och stångmått, färg och tecken, ett allmänt omdöme om exteriören t ex kraftig/tunn och högt/lågt ansatt hals, mjuk/rak rygglinje, fransysk benställning/tåvid höger fram, kraftiga/smala leder, högrektangulär/lågrektangulär osv, plus omdömen om rörelser och taktrenhet i gångarter. Detta skulle t ex ge en bra vägledning angående ett sto som man tänkt använda i avel, men som man av olika skäl inte kommer att bedöma vid ”stor” avelsbedömning. Låt oss kalla det hästmönstring – ett komplement till fölmönstring. Höj även status för fölmönstringen och låt nationella och regionala avelsdomare utföra detta.
Lättåtkomliga avkommebedömningsresultat
Lägg ut resultat av avkommebedömningar på SIF´s hemsida eller gör det möjligt att beställa hem från kansliet. Att det finns ett samlat omdöme i ord är också mycket viktigt.
Ökad kontroll av hästens välbefinnande
Öka kontrollen av hästens välbefinnande, muskulatur och kondition vid besiktningen. Inför kontrollmetoder för att få bort den fula ridningen och minska skadorna på hästarna. För även om det kanske inte är så vanligt, så visst förekommer det, och dessa hårda ryttare slipper många gånger undan. Eventuella skador på hästarna som orsakats av ridning eller visad grov ridning ska leda till varningar och också finnas med vid redovisning av bedömningsresultaten. Som motpol borde också god ridning och harmonisk häst uppmärksammas på något sätt.
Öka antalet utbildningar
Utbudet av kurser är för få. Inför fler och mer kvalificerade utbildningar. Utarbeta en riktigt bra kurs angående avelsvisning av häst. Ta också fram en bra kurs angående urvals/kombinationsplanering av avelshästar där man djupare går igenom t ex praktisk användning av BLUP.